Akademikerförbund o yrke

Om jag inte minns fel var det en vår för 20 år sedan jag såg annonsen i Skolvärlden om att

Studerandeombudsman sökes för aktivt deltidsarbete som med fördel kan kombineras med studier till lärare.

Perfekt, tänkte jag och sökte jobbet – och fick det. Det var spännande tider, uppdraget dels att rekrytera nya studerandemedlemmar, dels att arrangera aktiviteter för och med studenter och studerandestyrelse. Klart lärorikt på många plan.

1997 tog jag min lärarexamen, men fortsatte att studera. Så en söndagskväll i oktober ringer Annika, som jag studerat och gjort praktik med, och meddelar frankt:

Jag är sjukskriven. Du tar över min klass. Du börjar i morgon bitti!

Jag försökte freda mig med att de var yngre än jag tänkt och att jag trivdes bra som student, men hon kontrade med att jag i alla fall fick vikariera en vecka för att bättra på studerandeekonomin. Hon visste förstås mycket väl att jag inte skulle kunna överge den utmanande gruppen till något ovisst, obehörigt öde efter den veckan. Jag fick dock kriga till mig en lön om 17500…

Det fantastiska lokalombudet på skolan, som genom sin kompetens strax hade lockat över majoriteten av lärarna till yrkesförbundet, knöt upp mig som biträdande lokalombud ”för du verkar ju redan ha koll på förbundets policy”. Sedan gick hon vidare till att bli skolledare och jag tog över som lokalombud. Efter ytterligare ett år valdes jag till biträdande förvaltningsombud (motsvarande kommunombud i en kommun med knappa 100 medlemmar), efter ytterligare en tid förvaltningsombud.

På uppmaning av distriktsordförande började jag 2010 blogga för PedagogStockholm. Det var spännande tider med många nya kontakter och lärdomar. Strax efter drog LR igång satsningen med LRbloggar och jag blev en i startgänget även där. Vi fick i princip fria händer att skriva utifrån respektive lärar- och syvhorisont:

LR är ett förbund av akademiker. Här är högt i tak och frågor tål att diskuteras både kors och tvärs utan censur, men med dialog efteråt om något blir knas.

Över 500  blogginlägg blev det på sex år. Högt och lågt, men utan större knas även om några förstås mer eller mindre medvetet valt att feltolka inlägg, rubriker, länkningar – vilket man får ta om man försöker förändra tillvaron.

https://www.facebook.com/herregudco
Från finfin kalender Herregud & Co

Vill du undvika kritik?

  • Gör inget
  • Säg inget
  • Var inget

Inlägget där jag som kongressombud förklarade mitt och majoritetens ställningstagande kring HÖK12 (vilket sett såhär i efterhand kan konstateras ha fungerat mycket väl åtminstone för lönenivån) fick många läsare och många kommentarer – men för mig är det en grundbult i en demokrati att den som är vald som ombud också står för och redogör för de ställningstaganden som görs. Engagemang eller kränkning? är ett annat inlägg som fått många läsare genom åren, liksom Professionell kostym?,  Dags att sluta som lärare? och det mer uppfordrande Legitimation eller LPP? Några inlägg jag önskar hade haft ännu fler läsare (nåja, de flesta har haft nog så många, 2016 hade LR-bloggen 32494 visningar – då bloggade jag bara fram till augusti) ligger i botten av detta inlägg. Numera hittar man främst mina blogginlägg här och på Glömstaresan.

Jag hoppas verkligen LR fortsätter hålla fanan högt i att vara ett äkta akademikerförbund med högt i tak och inte väljer det sluttande planet mot att bli en välpoliterad trång åsiktskorridor.  Det ska för övrigt bli intressant att se vad mitt nya akademikerförbund Skolledarna har att erbjuda härvidlag… Det känns märkligt att nu ha lämnat LR, men också logiskt utifrån att jag hela vägen varit tydlig med att skolledare inte är att göra karriär, utan att byta yrke och därmed perspektiv.

Tillsammans kommer vi längre!

Jag tar ansvar för vad jag skriver, så tar du ansvar för hur du väljer att uppfatta det jag skriver.

Vem gör klappar och gröt?

”Till Isa från pappa och tomten.”

– mellandottern fnissar till och säger sådär strax-tonåring-ironiskt

säkert att du fixat den här, pappa…

Vilket hon förstås har helt rätt i, inte heller denna julklapp har jag varit direkt inblandad i. Vilket konstaterades när jag strax innan jul träffade en god vän som mitt i  flytt var lite stressad över julklappar som skulle ordnas: jag kanske handlar något till min fru, men hon tar i övrigt hand om hela ruljangsen kring paketen. I gengäld så fixar jag hela julbordet (i år blev det dock bara åtta sorters sill) och nästan all tvätt. Men hon viker tvätten samt dukar bordet fint till festen. Den tråkiga disken delar vi på.
Min fundering här är inte att diskutera mer eller mindre traditionella könsrollsmönster, utan snarare att resonera kring fördelning av uppgifter och ansvarsområden. Vi engagerar oss båda i familjebestyren, men gör olika saker. En av oss tycker inte det är särskilt kul att gå i affärer, en gillar att laga mat. En håller koll på barnens aktiviteter och en ser till att bilen är besiktigad och tankad när den behövervara det. Inte för att den andre inte kan gå i affärer eller laga mat, eller hålla koll eller besiktiga bilen – utan för att det helt enkelt är smartare att fördela uppgifter utifrån

kompetens – talang – intresse

än utifrån en tanke om att

alla ska göra allt – lika mycket och lika ofta

Precis som döttrarnas sportaktiviteter; alla spelar inte back samtidigt och alla är inte forwards, endast en i taget står i mål. Och det är som det ska vara. Jag är övertygad om att skolan som organisation och system skulle tjäna mycket på att tänka i liknande banor – för såväl personalen som eleverna.

Att alla gör samma saker samtidigt är ibland vettigt och effektivt, men oftast inte. 

Jag är oändligt glad och tacksam över att ha tillbringat hösten i ett arbetslag där vi verkligen tillåtit varandra att göra olika i våra respektive bidrag till en fungerande helhet. Väldigt sömlöst har vi fyllt upp där vi sett behov av det, liksom visat varandra tillit till att så ska ske. Exempelvis utvecklingssamtalen fördelades snarare utifrån principen vem-bör-möta-denna-elev/vårdnadshavare-just-nu respektive vem-bör-hellre-göra-annat än den alltför vanliga principen alla-ska-ha-lika-många-för-det-är-mest-rättvist.

Vår begränsade gemensamma planeringstid har främst använts till sådant som verkligen behöver planeras och diskuteras synkront o gemensamt, i övrigt har vi visat varandra tillit för var och ens professionella val av fokus och prioriteringar. Vi är förstås lyckligt lottade som varit fyra legitimerade och erfarna lärare plus en utbildad socialpedagog (fantastiskt, med någon som tar hand om närvaro, rastvakter, rastkonflikter…), men har samtidigt utmaningen att tre av oss sitter i ledningsgruppen, två har sidouppdrag på 20%, en studerar deltid. Alla har barn och mer eller mindre VAB… Tillsammans har vi haft ansvar för tre årskurser (då de inte varit fulla från start) med tillsammans 84 elever (på slutet, vi började med 70, och efter jul tillkommer nio nya elever) kommandes från 12 olika skolor, i helt nya lokaler i en helt ny organisation. Det har varit en spännande och lärorik tid, men med tanke på alla nöjda elever och föräldrar har det gett mycket mer än det kostat på.

Nu till våren tillträder jag dock en ny tjänst som biträdande rektor, vilket behövs när skolan stadigt växer. I övergången innan en ny lärare är på plats (många legitimerade sökande, uppenbarligen lockar det att arbeta på en ny skola som provar nya vägar) kommer jag att ha en fot kvar i arbetslaget, men sedan får vi inse läget att vi får fortsätta fundera över vem som ska göra vad – och inte. Lite undervisning hoppas jag dock ha kvar, exempelvis borde digitala läsloggar kunna fortsätta fungera.

Jag och rektor behöver förstås också fundera över fördelning av uppgifter och fokus. Jag skulle bli förvånad om vi gör en traditionell indelning utifrån stadier eller liknande, men den som hänger kvar få se…

God fortsättning

och

Gott Nytt År

tillönskas alla

Nytt blad: ”joining the dark side”

I början av 2000-talet hade jag förmånen att få gå Hägerstens Ledarprogram. Mången facklig kamrat trodde då att jag satsade på en skolledarkarriär, även om jag och personalchefen var tydliga med att även fackliga företrädare bör ges god ledarutbildning. Jag fick sedan även chansen att delta i Stockholms stads ledarprogram för unga. Efter 13 år slutade jag som lärare i stora staden, fick ett fint år i Djursholm innan en omtumlande resa på Skapaskolan för att nu ha hittat hem på Glömstaskolan. Ni är många som genom åren hört mig säga saker som

Att bli skolledare är inte att göra karriär, det är att byta jobb.

Varför ta ett omöjligt uppdrag? Ett skolledaruppdrag kan man inte lyckas med utan bara misslyckas mer eller mindre med, då resurser inte står i paritet till behov och önskemål.

– men nu tar jag ändå steget och blir biträdande rektor på Glömstaskolan. Vi var drygt tjugo som sökte tjänsten, en knapp handfull gick vidare till personlighetstester och intervjuer. Nu är papper påskrivna och i januari tillträder jag tjänsten. Ny lärare för att täcka upp är redan anställd, men det lär ändå bli en viss ned/upptrappning. Jag gillar ju också undervisning och lär inte kunna ge upp min läraridentitet så särskilt lätt – om det ens är vare sig möjligt eller önskvärt. Glömstaskolan har såväl en intendent som en ”lokal chef för elevhälsa” med ansvar för den ickepedagogiska personalen mm, så mitt fokus kommer först och främst kretsa kring det pedagogiska, kollegor, elever, föräldrar. Här finns ju en hel del att fortsätta utveckla, när det gäller bygge av kultur, organisation och ledarskap.

Vi har ett uppdrag att prova nya vägar och det tar vi oss an!

Jag har ju ägnat en del av min energi, kraft och tid åt yrkesförbundet och också varit tydlig i olika sammanhang med fördelen av att vara ett renodlat yrkesförbund. I linje med detta byter jag förstås till akademikerförbundet Skolledarna.

En del av mina sidouppdrag försvinner, andra kvarstår (ex uppskattad föreläsare och konferensmoderator, ledamot av Barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna). Den här bloggen lär fortsätta leva, liksom Glömstaresan. Men i mycket annat vänder jag blad och går vidare. Jag kommer inte längre vara kvar sist på personalfesten och kommer ha ett än tydligare mandat i att forma en verksamhet i tiden. 

Kom gärna med på resan!

Men först en sista feriesemester, där barnen har jullov. Julmat och trivsel med familjen står på schemat. Och laddning inför en spännande vårtermin, där Glömstaskolan tar emot 20 nya elever i januari och ca 200 till i augusti… Vi behöver rekrytera en hel del, erbjuder mycket spännande och gott om än inget russinplockande. Gör nu julen god och det nya året gott, för dig, för de dina, förvarandra, för de andra, för samhället! 

Prassel av julklappspapper i all ära, men att ge kärlek, omtanke och respekt är gratis och värmer så mycket mer! /Katarina Österberg, rektor Sofielundsskolan, avslutningstal 2016 

Scoutrörelse utesluter inte annan rörelse

I helgen sålde förstfödda julgranar både lördag och söndag. Så kan det gå när man väljer att vara med i två olika scoutkårer. Jag lade åter ut reklam för dem i sociala medier, har gjort så tidigare och kommer säkert att göra så igen. För att jag tycker att det är vettig verksamhet som jag gärna vill hjälpa till att sprida till fler.

Men det betyder inte att alla ska bli scouter. Och det betyder definitivt inte att de som håller på med hockey, ridning, fotboll eller e-sport är dumma och gör fel saker.

Det är bara så att vi valt detta, vilket inte säger säger något om andras val.  Sedan hoppas jag förstås att du gjort ett för dig gott och medvetet val, som ger dig och din omgivning kraft och energi men det är en helt annan fråga.

Innan du eventuellt dömer ut scouternas verksamhet som mossig eller något annat önskar jag även att du faktiskt provar på den under en tid och inte bara  läser om vad andra skriver om den. Du är så välkommen att hälsa på och se vad det är som faktiskt erbjuds!

Döm dock inte hela scoutrörelsen på en enda kår, varje kår fungerar på sitt sätt – och så måste det få vara. Att någon av dem berättar om en för dem lyckad satsning betyder inte att alla andra direkt ska göra likadant, alternativt slåss med näbbar och klor för att bekämpa det nya, utan bara att något provats som man önskar dela med sig av. Som inspiration, idé, tanke att bygga vidare eller bara exempel på att

det räcker med en vit kanin för att bevisa att inte alla kaniner är svarta.

Nåja. Gör nu dagen och veckan god! För dig, för varandra och för de andra. Samhället är vi tillsammans och hur vi väljer att bemöta andra avgör ofta hur vi själva bli bemötta.

Ett leende och ett gott ord smittar lätt.

Varför inte starta en epidemi?

Rätt läxa igen…

Så har den evigt pågående läxdebatten åter blommat upp. Läser dagens tidning, där ”läxgurun” professor Harris Cooper är tydlig:

”För mycket och för lite läxor skadligt”

Jag har frågat det förr och jag gör det igen:

Vad skulle hända om vi i stället för att prata om läxa/inte läxa skulle börja prata om #rättläxa?

För när vi säger ”läxa” så menar vi ofta väldigt olika saker, diskussionen kommer då att handla om en salig blandning av äpplen, päron, bananer och konserverad ananas, vilka kastas på varandra utifrån respektive utgångspunkt utan klara definitioner och avgränsningar.

Läxor som kräver föräldramedverkan ökar klyftor!

torde vara ett argument som de flesta av oss förstår och instämmer i. Alla har inte föräldrar hemma som kan förklara matematik, vilken dessutom förändrats över tid. En del har inte ens föräldrar som kan läsa och skriva. Andra har föräldrar som inte har förmåga vara förälder, eller en livssituation som kräver tredubbla jobb för att gå ihop. Det är sant.

Men det är likväl sant att eleverna i välbeställda områden (jag har ett års ytterst givande lärarerfarenhet från övre Djursholm) kommer att fortsätta ägna tid åt skolarbete på fritiden även om det inte ges läxor, så uttalandet

Helt läxfritt ökar klyftor i samhället mellan hem med bildningstradition och hem utan!

torde vara ett lika giltigt argument som det ovanstående. Sedan kan det organiseras på olika sätt, med mer tid i skolan och kultur av att repetition och fördjupning är bra. Redan för fyra år sedan skrev jag:

Min hållpunkt när det gäller (även) läxor är att världen inte är svart eller vit, utan snarare färgglad. Såhär tänker jag just nu om läxor:

  • De ska inte ges slentrianmässigt och ”bara för att”
  • De ska vara tillfällen för lärande och/eller befästande av färdigheter
  • De ska inte kräva föräldrahjälp utan klaras av barnet självt
  • Tiden och kraften de tar (för både lärare och elever) måste kunna motiveras utifrån argument om större kunskapstillväxt än om den används till annat

Idag skulle jag även, utifrån Skolverkets utmärkta stödmaterial om läxor, vilja lägga till:

  • läxor ska gås igenom innan i skolan, så att varje elev förstår vad som ska göras, alternativt att man har en struktur där eleven ges reell möjlighet att själv ta reda på detta
  • läxor ska följas upp efteråt i undervisning, lägga en grund eller vara avstamp för nästa steg i undervisning hos såväl lärare som elev

Låt oss fortsätta dialogen om #rättläxa, men vänligen lämna skyttegravarna nu tack!

Jag skulle gärna även diskutera det här med tid i skolan (du vet att timplanen är ett minimum och inte ett maximum?) och tid utanför skolan, ägnat åt lärande och bildning. Stress kan emaneras av såväl för mycket tid som för lite tid, tänker jag.

Här lite mer att utgå ifrån när det gäller #rättläxa:

Körlingföräldrar hjälper – på riktigt

#Rättläxa – lite konkreta exempel

#Rättläxa i Radio x2

 

laxforskning

Demokratins Dilemma

I dag har eleverna haft prov om demokrati. Prov på iPad var nytt för många, men fungerade oväntat smidigt. Fler elever nyttjade multimodala möjligheter och för mig innebär det att jag inte behöver hålla ordning på papper. Men det viktigaste var förstås att eleverna lärt sig om demokrati.

Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra. /Winston Churchill

Demokrati är verkligen inte lätt. Inte som idé, men framförallt inte i praktik. I alla fall inte när värde står mot värde och vi hamnar antingen som åsnan mellan hötappar eller tvingas välja mellan pest och kolera. Vi talar om alla människors lika värde som en grundläggande princip, samtidigt som vi som samhälle faktiskt låter barn svälta ihjäl eller drunkna i ett hav långt bort. Eller på närmare håll än så, i den närmaste lokalpolitiken.

  • Skolor i stort behov av renovering (arbetsmiljölag gäller såväl elever som personal), men det finns inte plats för renoveringspaviljonger nära skolan.
  • Det finns en central park som kan nyttjas, men då minskar förstås grön- och rekreationsytor för alla kommuninvånare.
  • Ingen vill betala höjd skatt.

bild-13-e1407358184751-225x300Hur får vi ihop den ekvationen utan att göra avkall på något värde? Utan att möta tämligen hård och direkt kritik från något håll? Kritik som kan förstås och delvis omfamnas som ett viktigt värde, som dock kan behöva stå tillbaks för ett än viktigare värde?

Enda sättet att inte göra några fel, är att göra ingenting. Och det är verkligen inte rätt.

Mycket av det vi idag ser som självklart är i historiskt perspektiv inte det. Demokratin måste erövras varje dag och steg för steg. Ingen kan göra allt, alla kan göra någotlärare kan bidra mer än många andra. Det betyder inte att vi alltid lyckas, men att vi alltid måste göra vårt yttersta. Bästa vägen framåt här torde i allmänhet vara dialog.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig.” /Lgr 11, kap 1

Sedan bör vi även minnas att för hundra år sedan fanns exempelvis inga kvinnliga rektorer i Sverige, då det var en statlig tjänst som endast fick innehas av män, och

För hundra år sedan åtalades Hjalmar Branting för hädelse, samtidigt som en far som misshandlade sina barn gick helt fri /Filosofiska rummet, tema Svenska värderingar

Varje dag i klassrummet har vi ett demokratiskt uppdrag i att ge eleverna hopp, mod, möjligheter och exempel på hur ett stadigt bättre samhälle kan skapas. Utifrån en demokratisk värdegrund.

”I alla diskussioner om kontroversiella ämnen faller det ett tungt ansvar på oss att låta eleverna pröva sina åsikter och idéer och att respektera deras uppfattning, även om de råkar stå i konflikt med skolans värdegrund. Det är vårt ansvar att ta ställning i elevernas samtal. Vi måste våga utmana, utan att trampa på dem.” /Mikael Bruér, leg lär och läsvärd bloggare

Att värna demokratin är för mig en stor del till varför jag går till jobbet i skolan varje dag, vilket också var anledning till att jag bjöds in till samtal med Shabnam (vinnare av Huddinge kommuns demokratipris):

Livfull vecka

Förra veckan var en mångfacetterad vecka. Jag trivs verkligen att få vara med när stjärnglans tänds i ungars ögon, som jag sa i Shabnams poddsamtal Hej Huddinge. Men jag behöver även göra en del annat för att orka med och få nya impulser. Full respekt för lärarkollegor som arbetar heltid på plats i skolan, ni är sanna hjältar.

img_4043I måndags fick jag dock äntligen möta Kristina Bähr över en kopp kaffe.  Med stor behållning har jag lyssnat på Hjärnpodden och vi kunde direkt börja vårt samtal på en högre nivå.  Efter hennes föreläsning var det så min tur,  på temat ”Utmanande och inkluderande arbetssätt för meningsfull skolgång som bidrar till elevens vilja att prestera och göra sitt bästa”. En del av min presentation är samma saker som jag sagt i 14 år, annat helt nytt. Så är det med ledarskap, en del saker är tidlösa – andra behöver faktiskt utmanas.

Sedan raskt vidare till Vetenskapsrådets Resultatdialog i Örebro, där rykande färsk skolforskning presenteras. Bland annat om att långsiktig framgång för skolor beror mer på att man visar ledarskap och har en idé som man håller fast vid än vilken idé man faktiskt valt, Hur göra skola på vetenskaplig grund är inte självklart?, Marcus Samuelsson var tydlig med att ledarskap kan tränas genom simulering, Michael Rosander & Forslund Frykedal om att ledarskap för föräldragrupper är svårt om man inte fått träning i det, Anna Duberg om att kravlös återkommande dans kan vara ett effektivt sätt att få unga att må och prestera bättre. Inga konstigheter, men belägg för sådant vi innan haft som hypotes, med viktiga perspektiv. På kvällen viktigt möte med Skolportens Lärarpanel.

Tisdag morgon åter på skolan, härligt möta elever även om det blir kort då Nohr-Cons årliga bussrundtur till nya skolor snart ska rulla vidare. Vi såg fyra väldigt olika skolor, det är alltid intressant att konkret se och uppleva olika lösningar, med sina för- och sina nackdelar.

På kvällen informationskväll för Mattespetsutbildning med riksintag i Sollentuna. Förstfödda var med för att berätta hur det fungerar utifrån elevperspektiv. Jag stolt far när hon lätt och ledigt berättar vad hon tycker och tänker om det hon erfar.

Men om ni inte har mattebok, hur ska då vikarien veta vad den ska göra om läraren blir sjuk?

– var en intressant fråga från publiken. Gott att dottern knappt förstod frågan utan självklart berättade att man då arbetade vidare som vanligt, det finns ju tusentals uppgifter upplagda digitalt… Det blev även till en något animerad diskussion på Twitter om mattebokens vara eller inte vara, där det viktiga torde vara att man har en grund och en idé för det man gör – oavsett vilket man valt?

cx8m05sw8aazlcjOnsdagen modererade jag konferens om framtida skollokaler. Klart intressant, många olika saker är det att tänka på om man ska få till en byggnad som stödjer den pedagogik och den sociala miljö vi önskar se. Vissa saker är självklara och hårt reglerade som ljud, ljus, luft, fungerande wifi, medan annat är svårare att ta på – men minst lika viktiga. Sociala värden? Estetiska värden?  En hel del twitter blev det…

På kvällen föreläsning med kriminolog Maria Dufva på tema ”Om livet på nätet för barn och unga”. Ytterst tankeväckande och viktig föreläsning som jag hoppas många vuxna verkligen tar del av – här finns den del att göra för oss i vuxenvärlden…

Jag har inget alls emot internet, däremot har jag väldigt mycket emot att föräldrar lämnar sina barn ensamma där.

Torsdag-fredag äntligen undervisning igen. Just nu håller vi bland annat på med de abrahamitiska religionerna, vilket såväl So-lärare som elever går i gång på. Digitala verktyg underlättar arbetet om man använder dem rätt. På fredagen även nationellt prov i åk6. Nervositeten i rummet gick att ta på, men gott att se många elever titta upp och andas ut ”var det inte farligare än så här”.

Sedan vidtog den vanliga logistiken med barn som behöver skjuts till folkdansläger och annat. Trivsam och innerlig middag respektive fika med goda vänner hanns också med – nog så viktigt skapa arenor för återhämtning och påfyllning av kulturella värden. Minsting på innebandy utmanade också normen med att välja rosa gymnastikdräkt, men har förstås helt rätt när hon självklart säger:

Pappa, den här fungerar lika bra som shorts och tröja.

Poängen jag hade tänkt komma fram till i detta långa inlägg är att vardagen – i och utanför skola – är full av val som måste göras. När man gör dem behöver de ha en grund och ett medvetet övervägande i botten, där man även inser att varje val också har konsekvenser, men att tänkta resp upplevda fördelar  behöver väga över tänkta eller upplevda nackdelar.

Världen är inte svart eller vit. Den är färgglad.

Lite roligt också att se hur det långa och givande samtalet med Shabnam från förra veckan blev i sammanklippt version. Låt oss tala vidare om skola, livet, ledarskapet! Med nyfikenhet  för varandras olika val och respekt för varandra som människor. Så får vi se vad veckan som ligger framför oss har i sitt sköte!

Hey, hey, be careful out there! … wherever you are!

Det finns gott om engagerade lärare, är man inte det idag så orkar man inte med jobbet som lärare.

 

In the name of love

I går var jag och barnen på konsert ”Sjung i Sollentuna” med bland annat mamman/frun samt Eric Gadd på scenen. En timme lång hyllning till livet, med sång och musik i fokus.

Kompetens är alltid vacker.

Det var helt fullsatt, men vi hade tur och fick platserna allra längst fram. Eric och kören levererade många goda låtar, men det som nog gjorde mest intryck på mig var faktiskt en cover på U2 Pride (In the name of love).

För precis så enkelt och så svårt är det nog faktiskt:

Gör jag det jag gör av kärlek till livet och mina medmänniskor, eller har jag ännu inte förstått att alla andra alternativ gör mig och världen mindre?

Tänker att det gäller såväl på hemmaplan som i yrkeslivet. På Glömstaskolan har vi valt att inte ha en massa regler på väggen. Vi försöker istället på alla de sätt internalisera vår grundregel:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det gått bra. Eller snarare: precis som med mer traditionella regelsamlingar så har förstås inte alla alltid kunnat leva upp till dess intentioner. Men då har vi utifrån grundregeln betterdiskuterat att det måste bli ett lärande av det och beteendet ändras till nästa gång. Och chansen att det blir en permanent förändring ökar dramatiskt om den bygger på faktisk förståelse över varför handlingen var fel, mer än jag-följer-regeln-så-länge-någon-ser-ögontjäneri.

Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Grundregeln har absolut fungerat utifrån att vi såhär långt inte funnit någon situation som regeln inte ger ledning till vad som är ett gynnsamt förhållningssätt respektive beteende. Och det kulturbygget gör stor skillnad i vardagen.

När man hoppar in som springvikarie går ofta 50% av tiden åt till att skapa arbetsro. Här bara var den. /Karl, erfaren vikarie

ofta nog fantastiska twitterrules fick jag så även tips på Sätra skolas ordningsregler. De har valt en helt annan variant som säkert också den fungerar mycket väl då den är medveten. Här har ju Marcus Samuelsson levererat ett forskningsperspektiv som nog håller än.

Det viktiga är väl hursomhels att det bottnar i praktik, liksom utgångspunkten:

  • failgör vi detta av kärlek till livet och våra medmänniskor?
  • när det blir fel, skyller vi ifrån oss eller lär vi oss av våra erfarenheter?
  • när andra gör fel, hur tänker vi då? Att vi i vår kränkthet måste få rätt till varje pris, eller att den andre ännu inte lärt sig och att vi kan föra en dialog om det istället för att försöka ge igen?

breaking

Lärmiljö 2025?

img_3923I veckan tog jag en kort paus från undervisning för att delta i Kinnarps Futurelab tillsammans med bland annat forskare från hela Norden. I workshopform under ledning av Kairos Future försökte vi tillsammans finna svar på frågan:

WHAT TRENDS WILL SHAPE AND AFFECT FUTURE LEARNING ENVIRONMENTS IN THE NORDIC COUNTRIES UP TO 2025?

img_3912Vilka fenomen ser vi skymten av?
Vilka trender?
Vilka mogna trender?

Vilka utmaningar?
Vilka gyllene möjligheter?

Frågan om framtiden är oerhört viktig, vi kommer ju att tillbringa resten av våra liv där. Sedan ska vi aldrig oreflekterat och omedvetet haka på trender bara för att de är trender, vi som arbetar i skolan har alltid ett ansvar att ställa oss frågan

Varför?
Varför inte?

– samt även utforma en fungerande verksamhet utifrån det vi vet och erinrar oss. Inte minst det vi erfar när Vår Plan möter Elevens Utmaning. Vilket inte är något onaturligt eller konstigt, utan i allra högsta grad bör förväntas och hanteras klokt genom att hålla i, hålla ut, hålla om. 

Alla skolor fungerar finfint, tills de fylls av elever…

Några diskuterade trender som fastnade hos mig var

  • Kollaboration – såväl mellan elever, mellan lärare och mellan lärare och elever
  • Hälsa – hela människan, fysiskt, psykosocialt, mentalt
  • Rörelse och variation – i vardag, med trygghet och trivsel som grund
  • Globalisering – både att världen finns där ute och att den kommer hit
  • Delaktighet – steget efter inkludering, med ett vidgat normalitetsbegrepp där vi ser att alla elever har funktionsvariationer
  • Digitaliseringimg_3921 – som väl idag dock knappast torde vara trend, utan snarare ”wifi, värme, vatten, ventilation”?

Det var en klart givande dag, med många nya kontakter och tankespjärn.

Men visst var det likväl gott att efter ännu en avstickare på vägen med spännande samtal om demokrati i Huddinge komma tillbaks till eleverna igen. I synnerhet när den erfarne vikarien spontanutbrister:

När jag kommer in så här en dag brukar ungefär halva tiden handla om att skapa någon form av arbetsro. Här bara var den. Vilka härliga elever ni har!

Jag tror faktiskt en del i detta beror just på att vi provar en del nya vägar för lärmiljö – och vi gör det utifrån en helhet, där allt behöver hänga ihop:

  • fysisk lärmiljö
  • psykosocial lärmiljö
  • organisation (inkl det digitala)

Sedan är det förstås också så att det som tvivelsutan gör störst skillnad är mina i sanning fantastiska kollegor. Och goa elever. Varav de yngsta fortfarande kommer att kunna vara kvar på Glömstaskolan 2025, men övriga då gått vidare, förhoppningsvis väl rustade för nya utmaningar på alla de sätt (kunskap, bildning, visdom, kompetens göra aktiva val utifrån aktiva värderingar).

Framtiden kommer inte till oss. Vi skapar den.

Ramar, kramar, ledarskap

Glömstaskolan – som är nystartad och i nya lokaler har tagit emot 230 elever från 13 olika skolor, plus de 31 vi hade förra året i andra lokaler – har vi nu bestämt att var och en ska göra en dag i ett annat arbetslag, för kollegialt utbyte, lärande och kulturbygge.

I fredags var jag därför en sväng i ettan. Ungefär hur trivsamt och mysigt som helst, med elever som till stor del förstår varför de är i skolan och vad som krävs för att vi ska ha det gott tillsammans.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Ingen morgonsamling, men just därför god arbetsro och fokus på rätt saker, då tydliga rutiner och tydligt ledarskap fanns på plats (en lärare på 40 elever, då fritids hade möte).

Så gott se stjärnglans tändas i barns ögon, när hen på kort tid går från ”jag kan inte!” till ”jag kan ju faktiskt nu!”.

Självklart finns där också elever i svårigheter och jag blev återigen påmind om min kompetens att snabbt skapa en relation till nya elever samtidigt som gränssättning görs tydlig. Detta med gränssättning är förstås en ytterst känslig balansgång och måhända är det just här lärares professionalitet prövas som hårdast – här är det verkligen frågan om lärares professionella övervägande. Populärt kan man beskriva det som att det behövs både

Ramar och Kramar

– främst bildligt, men stundtals även bokstavligt (jag måste ofta få lägga en vänlig hand på elevs axel då det ofta är väldigt kraftfullt, även om jag förstås måste ge akt på vad det väcker). På min första VFU fick jag rådet av en erfaren lärare:

”Inte ett leende före vecka 44!”

Personligen tror jag dock att man måste le redan första dagen man träffar en ny elevgrupp. Samtidigt ligger det något viktigt i uttryckets andemening. Det går absolut att ha ganska tighta ramar i början och sedan släppa efter, men det GÅR INTE att göra tvärtom; ha lite lösa ramar i början och sedan hämta hem dem. Det är min erfarenhet, en erfarenhet som jag prövat i olika föreläsningar med många grupper av lärare genom åren och hittills inte blivit emotsagd. Däremot måste inte ramarna betyda att man gör som man alltid gjort, trygghet kan skapas på många olika sätt.

”Där ledarskap finns, där är arbetet roligt” /Warren Bennis

Jag brukar också resonera utifrån att en grundförutsättning för att vi ska lyckas i skolan är att vi har:

  • En riktigt bra verksamhet och undervisning

samt

  • Kärlek till varje unge

Hur skapar vi det? Hur får vi förutsättningar för att göra det? Vilka är egentligen förutsättningarna? Ramar och Kramar även för oss lärare månne? Det känns gott att få verka på en skola där det ges. Den som inte har förmånen att uppleva det bör snarast göra något åt saken. 

Den som har två fötter, en hjärna och en mun har också ett ansvar.

img_3233