Lärares yrkesetik till stöd för tanke och handling

9-okt-2016-10-23-21Varje skola i landet  erbjuds ett halvdagsseminarium i Lärares yrkesetik med två seminarieledare, ett utprovat material och kursmaterial som man sedan kan arbeta vidare med i kollegiet. För närvarande dessutom kraftigt subventionerat, så det framförallt kostar tiden och kraften hos de som deltar (en nog så hög utgift, ska nyttjas klokt och med eftertanke, lärartid är och ska ha ett pris som står i samklang med utbildningslängd och ansvar). Erfarenheten visar att kraften i kollegiet efter ett seminarium är större än innan, med en högre medvetenhet om en gemensam plattform för att lyfta lärares komplexa uppdrag.
9-okt-2016-10-23-08Det handlar dock inte om att vara ofelbar och aldrig göra fel i de mellan 3-500 moraliskt signifikanta beslut som en vanlig lärare dagligen ställs inför. Det handlar snarare om att ha en grund att stå på när det handlar att göra val när olika värden står på spel, liksom att ensam och tillsammans där så är möjligt resonera om dessa val.

9-okt-2016-10-22-33Det är i nyanserna vi rör oss. Tänk om vi kunde prata mer om det istället för att hemfalla till dikotomin svart eller vitt?

Val måste ständigt göras, uraktlåtenhet
duger inte
, och i en skolvardag där elever i grupp inte alltid är sådär spontandemokratiska som en del utomstående tycks tro finns ofta klena möjligheter till time-out. Yrkesetiken är då ett verktyg att ha som klangbotten när det blir såväl rätt som fel, för egen och gemensam reflektion och val av efterkommande handlingar.

edlingoyrkesetiken
11-okt-2016-07-15-02För en tid sedan fick jag förmånen att lyssna till forskaren Silvia Edling. Jag hade tidigare läst hennes bok med stor behållning, men hon visade sig dessutom vara en god föreläsare.
Jag använde som vanligt Twitter som mitt anteckningsblock, här ett utdrag (sammanhängande tweets ska läsas underifrån)

Onödiga dikotomier enligt Silvia Edling
Onödiga dikotomier enligt Silvia Edling

9-okt-2016-10-24-009-okt-2016-10-25-059-okt-2016-10-24-00
9-okt-2016-10-23-39

9-okt-2016-10-22-55
nm 9-okt-2016-10-21-54

14 oktober 1996

img_3660… åkte jag till Universitetet för juridikföreläsning inom min fördjupning till samhällskunskapslärare men dök för en gångs skull upp först till fikat. Mina goda studiekamrater frågade var jag hade varit och jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Eller hade nog snarare  faktiskt inte tagit in det som meddelats mig strax innan.

Jag var en sväng förbi sjukhuset och fick veta min diagnos. Carcinoid cancer.

Skräcken i folks ögon när man nämner c-ordet är ofta verklig. Trots att det idag mer och mer blir en kronisk sjukdom som någon gång i livet kommer drabba ganska många av oss. Min dåvarande nära erfarenhet var också att min far faktiskt klarat sin (första) vända.

Förra veckan tittade vi i undervisning på fantastisk film ”Kick it!”. Det är faktiskt en ljus film även om den handlar om en trettonårig fotbollstjej som dör i leukemi. Mina sexor och jag torkade en och annan tår mer eller mindre i smyg. Samtalet efteråt med filmpedagog Anna blev nog så givande om livet, döden, stolthet, filmmakarens val av årstid, musik, stämning, fokus. Tänk vad mycket val det finns att göra i livet ändå!

Är glaset halvtomt eller är det halvfullt?

Där 1996 tog jag mig egentligen inte tid att vara oroad. Jag var  student och hade fullt upp med tillvaron. Jag lades in på Akademiska som visar sig vara världsledande inom just Carcinom NET. Hittade en avhandling som visade att överlevnaden då var typ 20% på fem år och fick ställa mig frågan som nog borde ställas oftare:

Om du bara fick ett halvår, vad skulle du då förändra i ditt liv?

Men jag var ändå aldrig riktigt oroad. Jag känner enormt stor tillit till läkare och sjuksköterskor och möttes av stor kompetens, vilken ju alltid är vacker. Jag fick tjata mig till att få permission för att åka och skriva tenta (vilken fick nära full pott, har aldrig läst så mycket då det inte fanns så mycket att göra på sjukhuset förutom att lära mig hitta i kulvertsystemet mellan provtagningarna). Fick påbörja medicinering med interferon, som då var ganska nytt men som verkar fungera riktigt bra med tanke på att det idag gått 20 år. Jag har också opererats två gånger samt gjort ett antal RF-behandlingar (var först i Sverige med att prova det, i princip kör man in en nål och bränner bort levermetastaser). Två gånger om året gör jag någon bildskärmsundersökning och tar ett gäng blodprov och gör ett kort besök på Akademiska. Det känns gott att bo i ett land där man för en billig peng kan få både koll, behandling när det behövs och ofta de mediciner som krävs för överlevnad (jag är snabbt uppe i frikort).

Under dessa 20 år har sjukvården blivit allt effektivare och samtidigt än skickligare på bemötande. Enda gången jag faktiskt blivit riktigt irriterad under dessa år var när jag en gång fick frågan av en läkare som precis varit på utbildning i patientinflytande/medverkan:

Magnus, tycker du vi ska operera?

Jag förklarade frankt att det bara var en av oss som hade över fem års läkarstudier samt ett antal års erfarenhet av NET och att det inte var jag. Patientinflytande i all ära men jag har helt andra kompetenser och förväntar mig faktiskt att var och en tar ansvar för  sitt mandat utifrån sin kompetens.

Jag tänker att mycket skulle vara vunnet om ännu fler föräldrar visade samma tillit till sina barns lärare: gav oss mandat att både undervisa och tillrättavisa samt även bedöma uppvisade kunskaper i förhållande till av stat givna kunskapskrav.

Läkare och lärare förväntas alla fatta komplexa och moraliskt signifikanta beslut utan att ha fullständiga beslutsunderlag varje dag. Varken lärare eller läkare är ofelbara. Läkarna arbetar dock ofta i äkta team och kan ibland ta ett varv till att tänka efter innan handling, att ta time-out fungerar sällan i undervisning. Ensamarbetet kan vi dock minska på med en annan organisation och jag är glad över att verka i en skola där teamarbete är en grund för organisationen.

Jag fortsätter hursomhelst min resa såväl som patient inom vården som lärare och annat inom skolan. Jag är glad över att leva och kunna göra det. Om jag fick ett halvår skulle jag fortfarande vilja vara lärare (om än inte på heltid, utan ägna mer tid med familjen), för när stjärnglans tänds i ungars ögon är det faktiskt världens bästa jobb. Och ett av de viktigaste, helt klart i samma nivå som läkare.

Läraryrket:

  • När det är bra, då är det riktigt bra.
  • När det är jobbigt, då är det riktigt jobbigt.
  • Det är mycket sällan tråkigt.
  • Och väldigt ofta väldigt viktigt.

 

 

 

 

Lärmiljö i skolan – efter lunch och vidare

Efter energigivande snabblunch åter till inspirationsseminarium om lärmiljö i skolan. Ante Runnquist inleder i samma linje som tidigare – vad som ska göras och uppnås i skolan måste ligga till grund för hur vi gör våra beställningar av byggprojekt.

Våra skolbyggnader visar ytterst konkret hur vi ser på barn, deras behov, deras möjligheter och – inte minst – deras framtid.

Utan värden finns bara utgifter.

Idén om ”hemklassrum” kostar en hel del i resurser. Är det värt det? Det beror på helheten! Det organisatoriska och det psykosociala måste hänga ihop i en helhet med det fysiska. Alla vägval har konsekvenser. Val måste göras.

img_3601Den som är arkitekt, projektledare eller beställare är ju bara på plats i skolan en kort stund. Visionen hos dessa är inget värd om den inte lever i de lärare, skolledare och elever som sedan under lång tid vistas i och levandegör skolan varje dag.

De två viktigaste frågorna kring design för undervisning och lärande torde vara:

  • Varför?
  • Varför inte?

De gäller förstås även den fysiska miljön. När svaren ges, fortsätt gärna fråga frågorna ett par varv till. Ex om svaret är ”det ger trygghet” så tråga då varför det skapar trygghet, så du faktiskt vet vad det är som gör det, mer än dina egna för-givet-taganden.

Att skicka ut eleverna att fotografera lärmiljöer de tycker fungerar väl och mindre väl ger väldigt mycket information till oss om vi ställer frågorna efteråt. /Ante Runnkuist

Sedan följde några lika viktiga som lite halvtrista presentationer:

ingen riktigt märker av ventilation och värme förrän de inte fungerar – då märker alla dem…

Det känns självklart att även värme och ventilation påverkar skolnärvaro, trivsel, mående – och skolresultat. Hårda siffror på detta visades, men mer forskning behöver nog göras för att övertyga en och annan beställare, samtidigt som vi faktiskt vet att:

Allra sist på dagen energiknippet Rosan Bosch. Klart snygga bilder och mycket att tänka på, men också viktigt att verkligen undersöka vad som faktiskt fungerar och inte. Framförallt i längden, det är lätt att bygga ganska häftigt, men unga i mängder gör också att många material slits en del, så det måste också finnas en plan för underhåll.

Vi måste inse att Den Enda Vägen inte finns, med en skola som fungerar från start för varje unge. Vi måste prova oss fram på olika håll och tillsammans lära oss mer. Det tar tid och det tar kraft. Men vi kan inte nöja oss med det vi har idag.

En klart givande dag, imorgon är jag åter i ”katedern” (ja, vi har lärarpulpeter så jag har en chans att veta var jag lagt min dator och iPad) på Glömstaskolan. Jag ser fram emot att träffa goa elever igen, nu lite klokare på hur vi tillsammans kan skapa en än mer optimal lärmiljö – för dem och deras lärande, undervisning och utveckling.

Jag tar som sagt ibland paus från klassrummet (där jag ändå är 70%) för att föreläsa om och moderera konferenser om lärmiljö, ex:

Lärmiljö i skolan

4-okt-2016-11-15-48Idag paus från undervisning för att bevista inspirations-seminarium ”Framtidens skola – Hur skapar vi den optimala lärmiljön” arrangerat av Danmarks ambassad.

Först ut är Kasper Kjeldgaard Stoltz som gör det ytterst tydligt att vi alltid måste börja i rätt ände om vi vill ha bra resultat:

  1. Vilka mål finns för skolan?
  2. Vilka förmågor ska tränas, läras?
  3. Vilken didaktik krävs?
  4. Vilken pedagogik fungerar för detta?
  5. Vilken form stödjer den pedagogiken?
  6. Hur ska arkitekturen se ut i denna form?

Det är problematiskt när skolbeställare idag ofta satsar mer på någon paradpryl och häftig skulptur istället för att satsa på fungerande klassrum där viktig undervisning faktiskt ska ske. Allt måste börja i vad som ska göras, läras, tränas.

En möbelsäljare fyllde på med att göra tydligt att

hur det som ska göras, läras och tränas görs bäst är en fråga för professionen och inte för glada fritidspolitiker utan insikt.

Han berättar även om hur de, när de får frågan:

Vad har ni för möbler, vad kostar de och när kan ni leverera?

alltid ställer motfrågan:

Hur arbetar ni? Vad ska ni göra?

Han säger också hört en sanning för alltför många skolupphandlingar idag:

Många möbler som ingen vill sälja. Många möbler som ingen vill köpa. Men de är billiga. Så de går åt i alla fall. Ofta för att ersätta tidigare inköpta billiga möbler som inte höll så länge.

Sedan dags för akustikern som ställer den högst retoriska frågan:

Vilka av er skulle skicka barnen till skolan i en buss som inte klarat besiktningen?

samt den jobbiga följdfrågan:

Vilka av er har skickat barnen till en skola vars klassrum inte klarar basala krav på akustik?

Jag instämmer i att vi idag 2016 inte bör nöja oss med krav på godkänd OVK, utan även borde ha klassrum med godkänd OAK.

En viktig slutsats är det som skolans rektor så ofta påminner oss om:

Lärmiljö måste alltid vara en helhet; det fysiska, det psykosociala och det organisatoriska måste tydligt hänga ihop.

Liksom det som en av dagens talare sa:

  • Många önskar se en förändring.
  • Få önskar förändras.

Nu dags för lunch! Återkommer!

Jag tar för övrigt ibland paus från klassrummet (där jag ändå är 70%) för att föreläsa om och moderera konferenser om lärmiljö, ex:

Odaltande återkoppling

Barnen kommer hem från fredagsträning respektive häng och kräver att få titta på Idol. Måhända inte mitt favoritprogram, men man får passa på när familjen samlas i TV-soffan.

Man kan säga mycket om formatet för Idol, men den återkoppling som ges är ofta i högsta grad rak, direkt och ofta nog framåtsyftande.

odaltande

Odaltande återkoppling är snäll på riktigt – i längden. För nog tycker vi ganska synd om alla de som ställer upp i Idol fast de faktiskt inte kan sjunga, men där välmenande föräldrar och ”vänner” har lurat i att de faktiskt har kvaliteter som de uppenbart saknar. De har helt säkert andra kvaliteter, men att dalta med dem när det gäller musik var inte särskilt snällt när de sedan får löpa gatlopp på bästa sändningstid.feedback
Denna vecka har vi på mellanstadiet haft elevledda utvecklingssamtal. Eleverna kommer från tolv olika skolor och är nya för oss, så de har handlat ganska mycket om förhållningssätt kontra skolans statliga kunskapskrav. forhallningssattDe har gett mycket god energi och vi har verkligen försökt vara tydliga i vilka förhållningssätt som är gynnsamma och inte. Många elever har fått en nystart och vi har även pratat om ”fjärilar” utifrån Austins butterfly:

Flera av Idol-deltagarna har uppenbara problem att ta emot återkoppling och levererar ursäkter istället för att ta till sig konkreta råd från de som faktiskt har bevisad kompetens att uttala sig om olika kvaliteter. Det är tråkigt, framförallt för dem och deras framtid.

Jag har redan ett i allmänhet bra jobb med snart rimlig lön. Jag får ungefär lika mycket betalt oavsett hur mycket du lär dig eller inte, men du kommer att få det olika i framtiden beroende på hur du väljer att engagera dig idag. Dessutom är det kul på riktigt att faktiskt kunna saker.

I undervisning har vi återkommande visat Michael Jordans ”Maybe it’s my fault” som ett underlag för en diskussion om att vi är mer intresserade av att se engagemang och konkret ansträngning istället för ursäkter (Nota Bene att världens genom tidernas bäste basketspelare ursprungligen inte blev uttagen till basketlaget, men då bestämde sig för att träna mer och bättre istället för att ge upp):

Stjärnglansögonblick & självförtroendebygge

huddvisar Igår föreläste jag för lärare som ska föreläsa för andra lärare på Huddinge Visar, i syfte att ge inspiration, mod och hopp att göra ännu bättre presentationer. Klart energigivande! Lika energigivande var det sedan att åter möta goa elever i syfte att förbereda nästa veckas elavledda utvecklingssamtal. Inte minst ett av dessa samtal i farten, med en elev som kämpar en del med tillvaron och från helevleddajärtat utbrister:

”Men det här är svårt!”

Jag svarar: ”Är det svårt eller är det omöjligt?”

”Bara svårt.”

”Men då så. Då kommer du att klara det. För du kämpar ju på.”

En kort stund senare ser jag stjärnglansen tändas i elevens ögon. Hen är klar. Hen har klarat det! Med adekvat stöttning, vilket i det här fallet främst bestod i att ge en liten knuff att jag är övertygad om att man kommer att klara det och sedan sitta bredvid och vara upptagen med annat, men ändå hjälpa till med fokus.

Jag ser fram emot att få fortsätta arbeta med denna och andra elever, vilka tyvärr stundtals kommer till oss rätt så stukade i både självförtroende och självkänsla. Skolan ska ju inte bara vara bra för de 70% som det inte spelar någon roll för hur skolan ser ut, den ska faktiskt varje elev.

”…lära sig till självförtroende eller få självförtroende för att man lärt sig?” /Åsa Bartholdsson, Med Facit i hand, årets avhandling 2007

”Den primära källan till självkänsla är att klara av sina egna utmaningar snarare än att sitta i ett hörn och mumla ’jag är bra, jag är bra’ tills man tror på det”. /Jeanette Emt, Filosofiska rummet

”Den enskilt viktigaste faktorn för graden av måluppfyllelse vid inlärning är hur mycket tid eleven lägger ned på sina studier. Det vi männsikor lägger tid på blir vi allmänhet också bra på.” /Stenhag Staffan doktorsavhandling ”Betyget i matematik. Vad ger grundskolans matematikbetyg för information?”, Studia Didactica Upsaliensia 2010

Jantedöd, engagemang och inspiration i flera led

kurslittprisI onsdags var jag och typ 500 andra på mingel med Studentlitteratur. Jag ingår i deras föreläsarstall och de hade dessutom besökt Glömstaskolan tidigare på dagen i syfte att skapa sig en egen uppfattning om hur vi faktiskt har det. Även om det inte var så många kända ansikten på minglet var samtalen jag fick mig till livs ytterst goda och givande. Några andra lärare som också blandar sitt lärarskap med föreläsningar, bloggande, twitter mm var också där. Många av dem är väldigt duktiga som föreläsare. Jag blir i alla fall alltid inspirerad av att lyssna till exempelvis Camilla Askebäck eller Patricia Diaz när de ger mig konkreta verktyg att själv bli en bättre lärare. Själv vet jag att andra funnit samma erfarenhet vid många mina över 300 föreläsningar.

Den lärare som säger sig vara färdig, är nog också det.

En av mina föreläsningar finns att se på UR Samtiden
En av mina föreläsningar finns att se på UR Samtiden

För mig ger föreläsande, konferensdeltagande, bloggande och sociala medier även perspektiv på tillvaron. Jag älskar verkligen att vara med eleverna i undervisning. Men heltid i skolan blir för bra för mig – jag arbetar sedan flera år 80% som lärare – och har verkligen full respekt för dig som är på plats heltid. Jag älskar också att möta nya vuxna i andra sammanhang, samtidigt som heltid utanför klassrummet (”katederflykting”?) absolut skulle bli för mycket. Plus att en del av förtroendet för mig som föreläsare bygger på att jag faktiskt ännu är yrkesverksam och står där mitt i smeten, tillsammans med kollegor, elever, föräldrar.

Man lär så länge man har elever.

img_3532
Väggalmanacka med daglig påminnelse om varför vi gör det vi gör kan varmt rekommenderas: www.libris.se/vaggalmanacka-herregud-co-2017-1.711827

Att jag har samlat och delar en del tankar om undervisning, lärarledarskap, lärmiljö, ansvar, skolforskning, föräldrasamverkan, arbetsro mm betyder inte att jag ser mig själv som en superlärare. Och det betyder verkligen inte att andra skulle vara sämre lärare – varför inte ta och döda Jante en gång för alla snart?

Jag har ett stort engagemang och delar gärna gjorda erfarenheter och sätter dem i perspektiv. Inte utifrån att de skulle vara Enda Vägen, utan snarare som ett underlag för vidare dialog tillsammans. Mitt delande ger uppenbarligen mången medmänniska en hel del inspiration, mod, hopp. Jag gör det jag gör i syfte att stödja vår gemensamma bildningsresa. Kliv gärna ombord!

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Hur gör du?

 

Solig Skolforskning

Några rykande färska avhandlingar samt viktig rapport från riksdagens utbildningsutskott
Några rykande färska avhandlingar samt viktig rapport från riksdagens utbildningsutskott. RFR10, 2012/13 Bedömning som gemensam angelägenhet, Gyllander Thorkildsen De naturvetenskapliga språken, Persson Den subtila ojämlikheten, Isling Poromaa, Hälsofrämjande arbete i skolan, Persson, Learning and teaching sustainable development, Nordén, Meningsskapande möten i det naturvetenskapliga klassrummet, Westman, Students as Scientists, Hellgren, Skolämnet Hem- och konsumentkunskap på 2000-talet, Lindholm, Value creation as educational practice, Lackéus

Denna helg åter sommarvärme. En stund valde jag att sitta i solen med lite rykande färsk skolforskning, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Sedan snart tio år har jag haft förmånen att vara en del i Skolportens Lärarpanel. Det började, som så ofta, med att jag svarade jakande på en fråga:

Magnus, kan du tänka dig att kolla igenom avhandlingar som kommit inom skolforskning senaste kvartalet och vara med och välja ut ”Lärarnas Favorit?”

Det var väldigt givande, inte minst diskussionen tillsammans med övriga lärare om vad som faktiskt var intressant och bra. Dessutom väldigt spännande hur olika lärarna respektive högskolan hade valt sina favoriter… Det var tänkt att bli en engångsgrej, med nya lärare varje kvartal, men man insåg att det fanns en poäng i kontinuitet, inte minst så vi kunde finslipa våra kriterier för urval tillsammans. Vi har varit upp emot åtta panelister, vilka utsetts av de två lärarorganisationerna för en rimligt bra spridning. För tio år sedan var det ovanligt att abstract och avhandling fanns att ladda ner på nätet, idag är det närmast standard. Skolporten fångar upp det som kommer, gör intervjuer med forskarna och lägger upp länkar, så det är lätt att hitta aktuell forskning. Dessutom servar exempelvis Skolforskningsinstitutet, Skolverket forskning, Vetenskapsrådet, Fjärde uppgiften mfl också med varianter av detta.

Det kommer ungefär 140 avhandlingar inom ”skolforskning” per år. Fem gånger om året har vi valt ut vilken av de senast komna som blir ”lärarnas favorit” och vilka som blir ”bubblare” (nästanfavoriter som föll på målsnöret). Det är ofta jämt i toppen och arbetet har med tiden blivit allt svårare och svårare då det kommer allt mer intressant skolforskning.

Sannolikt beroende på att det är fler och fler lärare som disputerar, vilket innebär att de frågor som ställs idag ofta är mer verksamhetsnära då de utgår från en faktiskt fråga från någon verksam på klassrumsgolvet.

Även om fler lärare får möjlighet att forska vidare har kåren dock en lång väg kvar att gå. Jag vet att jag läste att läkarförbundet var bekymrade över att ”endast 10% av läkarna numera disputerar”… För lärarna handlar det knappast ens om 1%. Sjukvården har jag förstått har sisådär en miljard avsatt till forskning varje år (1% av omsättning), Skolforskningsinstitutet fick typ 18 miljoner och totalt tror jag inte skolans forskningsdel är uppe i 1 promille än – även om trenden går åt rätt håll.

11-sep-2016-10-10-26
Sollentunas grundskolor har äntligen fått sin första lektor!

Ska då alla forska? Nej, verkligen inte, vi behöver lärare som bemannar klassrum och katedrar. Själv har jag ingen reell ambition att forska. Men vi kan inte heller lämna forskningen om det som sker enbart till utomstående eller ett fåtal kloka. Jag önskar bara att fler lärare – i linje med läkare, sjuksköterskor, fysikterapeuter, psykologer mfl – fick en naturlig och självklar möjlighet att en del av tiden i yrket, en del av veckan, året, karriären forska på de frågor man faktiskt ställer sig i vardagen, tillsammans med kollegor som står med liknande frågor. Så att dessa frågor kan penetreras på plats, med vetenskapligt perspektiv men långt ifrån inspirationsföreläsningen vecka 44. Jag är övertygad om att det skulle gynna skolan väldigt, väldigt mycket!

Jag har haft stor behållning av flera forskare som verkligen grottat ner i sina specialområden samtidigt som de genom sin forskning behållit kontakten med den faktiska verksamheten. Och att läsa en avhandling tar med lite övning och fokus på det för mig som lärare väsentliga inte så lång tid, men ger väldigt ofta perspektiv, yrkesetiska bidrag, utmanar, bekräftar, stödjer mig i min lärargärning. Det handlar ju trots allt om någon som i minst fyra års tid penetrerat en fråga på djupet och sedan lämnar efter sig en samlad bild för mig att ta del av.  Jag har även bevistat några disputationer vilka alltid är öppna och gratis (tyvärr alltför sällan webbsända), kan varmt rekommenderas som fortbildning. För lärare i samhällskunskap arrangeras även en rikskonferens (säkert samma i andra ämnesföreningar med, annars är det dags att ta tag i det tänker jag).

Tillsammans kommer vi längre!

Lärarpanelens urvalskriterier

Praktisk relevans: Ämnet ska berika verksamheten och göra det möjligt att utveckla den utifrån nya perspektiv, insikter och kunskaper. När beprövad erfarenhet paras med eller kontrasteras mot aktuell forskning finns möjlighet för reell skolutveckling.

Läraryrkets professionalisering: Ämnet och avhandlingen ska styrka läraryrkets professionalisering – kunskapsbas, autonomi, yrkesspråk och yrkesetik.

Avhandlingens språk: Språket ska vara lättillgängligt. Om avhandlingen dessutom finns som nedladdningsbar pdf och med svenskt abstrakt möjliggörs större spridning, vilket påverkar bedömningen.

Ansvar i vems knä?

img_3233
Mina elevers spontanfunderingar första skoldagen om varför skola?

Läste ett inlägg från en lärarkollega och tillika fackligt ombud i söder med en fundering hur han som mentor för en högstadieklass skulle prioritera den för oss alla begränsade tiden och kraften. Den aktuella frågan gällde utdelande av busskort till elever, här citerad högst fritt ur minnet:

Ska jag ta halva första kemilektionen – ett av flera ämnen där antalet undervisningstimmar inte räcker till i förhållande till kunskapskrav, förmågor och centralt innehåll – till att dela ut busskorten? Eller ska jag vänta till första mentorstillfället, samtidigt som eleverna då inte får sina busskort första skolveckan?

Om det är att anse som ett problem eller ett dilemma kan diskuteras, men jag kommenterade att på skolan där jag arbetar så skulle vi sannolikt göra en variant på:

Du elev som behöver busskort kan hämta det på expeditionen på dessa tider: mån, tis, ons, kl 8-8.30, 10-11, 15-16. Vems busskort är det egentligen? Var bör ansvaret för det ligga?

Jag tänker inte bara på lärarens begränsade tid och kraft. Jag tänker även på det för framtiden gynnsamma förhållningssätt som vi faktiskt tränar i vardagen när vi låter elever ta ansvar över sådant som de bör ha ansvar över. Självklart utifrån ålder och mognad, men min kommentar la jag utifrån att de allra flesta tioåringar skulle klara detta om det bara avkrävdes dem och tränades in direkt från start. Att expeditionen har en hel del annat att göra och inte kan vara öppen dygnet runt förstår alla och envar, därför kan det vara bra med tydliga tider att träna på.

img_3380Bara för att något kan göras av en lärare,

betyder det inte att det ska göras av en lärare.

Självklart handlar det om professionella bedömningar utifrån kontext och vad varje individ kan förväntas klara av. De få barn som inte skulle klara detta skulle jag bistå. Men långsiktigt behöver elever i allmänhet hjälp att utveckla mer gynnsamma förhållningssätt än curling-bäras-under-armarna.

Vill du mätta en man för en dag, ge en fisk.

Vill du mätta en man för livet, lär honom fiska.

Eller som jag skrev på Glömstaresan:

img_3356”Vi bjuder dock bara hjälp i form av trappräcken att stödja sig på under den egna färden uppåt, vi låter inte elever åka hiss i onödan.”

För värt att betänka är att en tolvåring bara har en handfull år kvar tills den är myndig och därmed förväntas ta fullt ansvar för sitt liv. När är det läge att börja träna för det?

Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att få ta det?

 

Berg och dalbana

Efter energigivande vecka i skolan, krönt av invigningsfest där PanetozIMG_3427 IMG_3397 var förband till skolans ettor tog jag mig en nedkopplad helg med familj och goda vänner. Tja, nedkopplad och nedkopplad, jag lät helt bli sociala medier – även om det kliade i fingret då jag missat att stänga av noteringarna – men Lisebergsappen var förstås ett för bra hjälpmedel för att inte nyttja när vi nu var där i glada vänners lag.

Jag tycker tivolikaruseller är roliga, men roligast var ändå att se minstingens oändliga upptäckarglädje och stolthet när hon lyckades göra sådant hon kanske inte innan trodde sig om. Precis som när de små knäcker exempelvis läskoden i skolan:

Men jag kan ju!!! Wow! Nu ska jag lära mig…

Även om jag börjat närma mig en rimlig lön som lärare är det främst dessa stjärnglanständningsögonblick som gör jobbet värt.

IMG_3370Det var också roligt att se nästantonåringarna dra iväg på egna ben för att göra sina egna upptäckter. Även här ser jag tydliga paralleller i lärarjobbet, som jag tänker mig det:

”Jag ser mig själv som en hantverkare och mitt jobb är att se till att jag blir obehövd. Att jag kan ge eleverna så mycket kunskap och kraft att de kan klara sig själva. Det är mitt mål.”/ur boken Betydelsefulla lärare

Köerna som uppstår på tivoli är sällan särskilt roliga (i synnerhet inte för en så småningom trött sexåring). Ändå står man där och lägger tid, kraft och pengar på att åka. Jag tänker att det måste vara för att det man får ut är värt det, även om det handlar om minuter i förhållande till timmars köande. Jag tror vi skulle tjäna mycket på att prata om det mer i skolan, att allt inte kan vara sådär himla kul hela tiden, men att en del saker behöver göras för att det ska bli kul på sikt. Samtidigt som vi försöker göra det som ska göras så intresseväckande och kul som möjligt är det nog lika bra vi är tydliga här att en del saker bara behöver göras.

Att lära sig cykla är inte så himlastormande kul. Det är snarare ganska läskigt att släppa taget. Sannolikheten för skrubbsår och blåmärken är hög. Men det går inte att göra på något annat sätt. Och att kunna cykla – det är verkligen kul!

Jag tror nyckeln för det hela handlar om att det måste kännas och vara begripligt och meningsfullt, för att man ska investera den tid och kraft som krävs på vägen fram till ett mål. Målet i sig måste också det vara begripligt, meningsfullt och tillräckligt attraktivt.

För de flesta människor är det attraktivt att känna sig kompetent. Att kunna något är helt enkelt i sig självt fullt med mening. Om man får syn på det. Här har vi lärare en mycket viktig uppgift; att tro våra elever om att de kan och vill lära och utvecklas, att ge dem verktyg och vägar för att göra det – stötta dem när de behöver och hålla oss borta när det inte behövs, samt påvisa för dem när de faktiskt kan och när de ännu inte nått målet.

Det gäller att blåsa på lågan och hålla brandkåren borta!

En god ledare skapar en miljö där människor vill vara. En god ledare för också gruppen till nya ställen där de inte visste att de ville vara.” /Gert Ohlsson

Eller som våra statliga styrdokument stadgar:

”Utbildningen syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden …

Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt …

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” /Skollagen (SFS 2010:800)

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa ansvarig frihet.” /Läroplanen Lgr11, kap 1