Etikettarkiv: hållbartihop

Varför bli domare? eller lärare…

Denna helg åter dags för Töjnan Tiger Cup, en av sveriges mer trivsamma innebandycuper.

Det viktiga är att så många som möjligt spelar innebandy och är aktiva. …

Vi utgår då också från att deltagande lag inte utnyttjar reglerna till toppning, d.v.s. flytta spelare till lägre klass eller plocka in extra spelare bara till den här cupen för att förbättra sina möjligheter att vinna.

Som förälder till två innebandyspelande barn ställer man förstås upp som funktionär så att cupen ska kunna genomföras (plus alternativet att istället behöva sälja bingolotter är värre). I går satt jag en vända i sekretariatet, där min medsittare i en paus högt reflekterade:

Undrar varför någon ens vill bli innebandydomare?

Det verkar kräva ständig närvaro och mycket snabba beslut utifrån klent beslutsunderlag, vilka man stundtals får skäll men sällan cred för.

Efter en stund kom vi fram till att det nog handlar om att man ser att man gör en viktig insats – utan dem ingen cup. Dessutom får de vara med där de händer, säkert är det många f d innebandyspelare som vet vilken otrolig stämning det är på plan och dels vill fortsätta uppleva den, dels föra den vidare till nästa generation. De är dessutom med och såväl dömer som arbetar förebyggande för att skapa den stämning vi alla vill ha, med lek, glädje och fair-play. Även om de inte alltid får uppskattningen för det, så vet de att de varit med och byggt något. Dessutom får de lite, lite, betalt. Samt tydligen bra utbildning och god gemenskap i domargruppen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att koppla det till skolans värld:

Ungefär lite som att vara lärare eller skolledare alltså. Ständig närvaro, snabba beslut och stundtals får man skäll, men sällan betalt utifrån ansvar och utbildning, men ofta nog god gemenskap och ständigt lärande.

Domaren har ett helhetsansvar för matchen, men sekretariatet gör sig del – liksom hall- och matchvärden, den som grillar korv och säljer kaffe, administrerar och håller i matchprogram mfl funktionärer. Domaren behöver inte städa toaletter, men vet att det blir gjort. Den som städar toaletterna vet att den inte behöver avgöra mellan motstridiga viljor på plan. Vi bidrar med olika saker, utifrån kompetens, talang, intresse, roll.

Kompetens är alltid vacker.

– gäller samtliga ovanstående grupper och många andra, i många olika sammanhang. Vi är bra på olika saker, men kan alla se till att göra de uppgifter vi har åtagit oss med närvaro, autenticitet och ansvar. I det ligger även att INTE göra sådant som klart ligger utanför, utan lägga (tillbaks) det ansvaret i det knä som det bör ligga i.

Det här jobbar vi en del med på Glömstaskolan. Vid sidan av lärarna finns där en socialpedaogog i varje team, som tar hand om närvaroadministration, rastvakter o därtill hörande rastkonfliktsarbete. Uppenbarligen efterlängtat om man ser till söktrycket hos lärare – som önskar arbeta mer som lärare. Att ha en lokal chef över elevhälsan är ett annat klokt drag – gör frågan central samtidigt som allt inte behöver ligga på rektors bord.

Liksom innebandyklubben arbetar vi också med föräldrars ansvar. Vi har olika roller, funktioner och ansvar även om vi har samma mål:

Varje barn ska utvecklas så långt som möjligt, utifrån ”sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen.

Lotteri i Jordgubbslandet

Strax innan tonåren köpte min far en videokamera. I stugan kom den till god användning av mig och mina sommarvänner. Allt eftersom åren gick blev filmerna allt mer avancerade, med genomarbetade manus, klippning, effekter – samt visning för hela byn  i uppbyggd bio. Ett tag övervägde jag en karriär inom filmbranschen (tack SYO för visat engagemang!), men fastnade ändå för skolans värld. Manusförfattaren gick dock vidare och har gjort premiär som långfilmsregissör.

En annan sak vi ofta gjorde i stugan på somrarna var att äta nyplockade jordgubbar. Någon gång hade vi åkt till självplock (någon gång nallade man hos grannen) men i allmänhet var de köpta  direkt från någon av alla bönder i närområdet. Sällan gav jag någon tanke till vem som faktiskt plockat dem. Inget av detta har egentligen förändrats över tid (nåja, det var länge sedan jag nallade jordgubbar hos grannen).

I går kväll var jag för första gången någonsin på bio i Sölvesborg – helt fullsatt salong – och såg den kritikerrosade filmen Jordgubbslandet, vilken hade premiär i veckan. Och med Steffo Törnquists kloka ord:

Kunskap och insikt förändrar varje upplevelse.

Filmen skildrar lågmält men tydligt livet som det kan te sig för två tonåringar, vilka haft olika tur – eller kanske även snarare otur – i livets lotteri. Jordgubbsplockare respektive bonddotter, med olika förutsättningar och drömmar, men liknande tryck från omgivning. Samtidigt som dessa liv förstås är många resor bättre än mången annan tonårsliv. En replik i filmen var något i stil med:

Om jag kunde ge dig ett annat liv så skulle jag göra det. Men nu klarar jag inte det.

Den polska modern är dock väldigt tydlig med att vägen ut och upp heter utbildning, den svenska är klart mer uppgiven och verkar sätta livet på sparlåga istället för att försöka förebilda. Själv är jag ju övertygad om att

Framtiden kommer inte till oss – vi skapar den.

Men har samtidigt respekt för att att vi alla har olika förutsättningar utifrån behov, förmågor,  kunskaper och – inte minst – föreställningsvärld. Som tur är går behov att tillfredsställa på flera olika sätt och övriga går i allmänhet att förändra och utveckla! Såväl föräldrar som samhälle har här ett ansvar. Skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och vi tar det på allvar.

Jag vill inte ha en skola för alla. Jag vill se en skola för var och en.

Tanken från start var att i blogginlägget även lyckas väva in något om Skolkommissionens förslag att vid fulla skolval även tillämpa någon form av lottning, men det smög iväg. Hursomhelst skulle jag önska att vi kunde komma till en punkt där varje skola höll god kvalitet och skolval handlade mer om olika undervisningsfilosofi än om ordning och reda och grundläggande kvalitetsnivå.

Vi tjänar alla på en skola som på olika sätt kan kompensera för tidigare otur i livets lotteri. Liksom på att gå och se filmer som ger oss perspektiv på tillvaron.

https://youtu.be/9Aj67z9dklM

 

Börja på utsatt tid?

I fredags bevistade jag åter Möteskulturdagen. Som vanligt använde jag Twitter som mitt anteckningsblock, för mig ger det ytterligare dimensioner när följare kommenterar eller frågar om det jag skriver/citerar/reflekterar. Twitterinlägget som fick störst spridning i mitt nätverk denna gång var ett citat från mötesutvecklare Micke Darmell:

”Börja ALLTID mötet på utsatt tid. Repetera aldrig för de som är sena. Efter tre månader kommer alla i tid.”

Ett gillande eller vidaretwittrande tyder i allmänhet på att man gillar det som skrivs, och man kan fundera över vad det står för i detta fall…

Är vi dåliga på att starta möten i tid? Visar vi respekt för de som faktiskt är där? Leder vi våra möten? Vilken organisationskultur speglar egentligen våra möten?

Några få twitterföljare kom med välkomna kritiska synpunkter. Vi är alla olika duktiga på att komma i tid (jag är själv tidsoptimist), vissa med funktionsnedsättning, andra mest av födsel och ohejdad vana. Det handlar förstås även om kontext, där möteskulturdagen har professionella arbetsmöten mellan vuxna som sitt fokus och inte det i skolan viktigaste mötet mellan elev-lärare-innehåll.

Men även på undervisning torde det ofta ha viss bäring? På saligen nedlagda Lärarhögskolan satte metodiklektorn ribban första lektionen:

Klockan är nu fem över nio, men vi väntar in de som är sena så ingen missar genomgången av litteraturen.

Detta fick till följd att vi bara blev senare och senare till hens lektioner, det var ju liksom ingen riktig idé vara där i tid (mer än för att hänga med goda vänner, någon akademisk kvart var det tyvärr inte frågan om).

Pedagogikläraren Jonas var dock tydlig redan första tillfället:

Min undervisning börjar på utsatt tid. Jag säger ofta det viktigaste först. Har man inte läst litteraturen är det ingen idé dyka upp på mina seminarier.

Någon kurskamrat försökte föra fram argumentet att tunnelbanan ofta var sen, men Jonas svar på detta var lika tydligt:

Ni vet ju att tunnelbanan ofta är sen, alltså planerar ni för det. Våra seminarier börjar 09.00. När ni blir lärare kommer ni att börja 08.00, så det kanske är lika bra att vänja sig vid det?

Jag gillar’t! När det gäller god undervisning innehåller den inte enbart centralt innehåll, utan även ett gestaltande av kunskaper och värden som man har nytta av i livet både här-och-nu samt i en anställningsbar framtid. Samtidigt som vi vet att det för mången tonåring faktiskt är sunt med sovmorgon och senare start. Liksom att en mjukstart i skolan kan göra underverk för många.

Att vara på plats utsatt tid får sägas vara ett värde i stor del av vår kultur. Den som tillägnat sig denna förmåga eller gynnsamma förhållningssätt får det ofta lättare i samhälle och på arbetsmarknad.

Att träna in detta torde vara ett uppdrag för såväl föräldrar som skola och samhälle. Hur det görs är förstås olika i olika kontexter, inte minst efter ålder och mognad.

Att låsa klassrumsdörrar är jag dock generellt skeptisk till. Min undervisningsrelation bygger mycket på att jag faktiskt är glad att se eleven, närhelst det sker. En låst dörr är ett hinder i denna relation.

Jag börjar däremot gärna på utsatt tid, de som är där har rätt till sin undervisning. Jag är där och då inte särskilt intresserad av ursäkter eller förklaringar från de som kommer sent, utan vill att de ansluter utan att störa den undervisning som pågår.

I en grupp på Vasaskolan som hade svårt med tiden testade jag även att på utsatt tid visa några roliga och tankeväckande klipp från youtube. De som kom in sent insåg snart att de missat något men jag vägrade förstås repetera och gjorde tydligt att jag skulle fortsätta premiera de som faktiskt var på plats i tid. Snart kom alla i tid…

Glömstaskolan har vi rensat i mötesfloran, men har APT varje fredag 14.20-15.20. Här har var och en ett ansvar att både komma igång i tid och se till att bli klara i tid. Varje medarbetare äger lika tillgång till agenda och protokoll. Klockan 15.20 är det helt OK resa sig upp och gå.

Mina föräldramöten (de som ännu är kvar, på Glömstaskolan har vi valt bort traditionella föräldramöten då syfte och förväntat resultat inte står i paritet med insats i tid och kraft) har ofta starttid fem över (ex 17.35). De flesta satsar i alla fall på halv sex och är  i tid. Mötet börjar alltid på utsatt tid – liksom slutar senast på den tid som sagts.

Jag tycker det handlar om att visa respekt för vår gemensamma tid och kraft.

Hur tänker du?

In the name of love

I går var jag och barnen på konsert ”Sjung i Sollentuna” med bland annat mamman/frun samt Eric Gadd på scenen. En timme lång hyllning till livet, med sång och musik i fokus.

Kompetens är alltid vacker.

Det var helt fullsatt, men vi hade tur och fick platserna allra längst fram. Eric och kören levererade många goda låtar, men det som nog gjorde mest intryck på mig var faktiskt en cover på U2 Pride (In the name of love).

För precis så enkelt och så svårt är det nog faktiskt:

Gör jag det jag gör av kärlek till livet och mina medmänniskor, eller har jag ännu inte förstått att alla andra alternativ gör mig och världen mindre?

Tänker att det gäller såväl på hemmaplan som i yrkeslivet. På Glömstaskolan har vi valt att inte ha en massa regler på väggen. Vi försöker istället på alla de sätt internalisera vår grundregel:

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Så här långt har det gått bra. Eller snarare: precis som med mer traditionella regelsamlingar så har förstås inte alla alltid kunnat leva upp till dess intentioner. Men då har vi utifrån grundregeln betterdiskuterat att det måste bli ett lärande av det och beteendet ändras till nästa gång. Och chansen att det blir en permanent förändring ökar dramatiskt om den bygger på faktisk förståelse över varför handlingen var fel, mer än jag-följer-regeln-så-länge-någon-ser-ögontjäneri.

Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Grundregeln har absolut fungerat utifrån att vi såhär långt inte funnit någon situation som regeln inte ger ledning till vad som är ett gynnsamt förhållningssätt respektive beteende. Och det kulturbygget gör stor skillnad i vardagen.

När man hoppar in som springvikarie går ofta 50% av tiden åt till att skapa arbetsro. Här bara var den. /Karl, erfaren vikarie

ofta nog fantastiska twitterrules fick jag så även tips på Sätra skolas ordningsregler. De har valt en helt annan variant som säkert också den fungerar mycket väl då den är medveten. Här har ju Marcus Samuelsson levererat ett forskningsperspektiv som nog håller än.

Det viktiga är väl hursomhels att det bottnar i praktik, liksom utgångspunkten:

  • failgör vi detta av kärlek till livet och våra medmänniskor?
  • när det blir fel, skyller vi ifrån oss eller lär vi oss av våra erfarenheter?
  • när andra gör fel, hur tänker vi då? Att vi i vår kränkthet måste få rätt till varje pris, eller att den andre ännu inte lärt sig och att vi kan föra en dialog om det istället för att försöka ge igen?

breaking