Etikettarkiv: föräldrar

Varför bli domare? eller lärare…

Denna helg åter dags för Töjnan Tiger Cup, en av sveriges mer trivsamma innebandycuper.

Det viktiga är att så många som möjligt spelar innebandy och är aktiva. …

Vi utgår då också från att deltagande lag inte utnyttjar reglerna till toppning, d.v.s. flytta spelare till lägre klass eller plocka in extra spelare bara till den här cupen för att förbättra sina möjligheter att vinna.

Som förälder till två innebandyspelande barn ställer man förstås upp som funktionär så att cupen ska kunna genomföras (plus alternativet att istället behöva sälja bingolotter är värre). I går satt jag en vända i sekretariatet, där min medsittare i en paus högt reflekterade:

Undrar varför någon ens vill bli innebandydomare?

Det verkar kräva ständig närvaro och mycket snabba beslut utifrån klent beslutsunderlag, vilka man stundtals får skäll men sällan cred för.

Efter en stund kom vi fram till att det nog handlar om att man ser att man gör en viktig insats – utan dem ingen cup. Dessutom får de vara med där de händer, säkert är det många f d innebandyspelare som vet vilken otrolig stämning det är på plan och dels vill fortsätta uppleva den, dels föra den vidare till nästa generation. De är dessutom med och såväl dömer som arbetar förebyggande för att skapa den stämning vi alla vill ha, med lek, glädje och fair-play. Även om de inte alltid får uppskattningen för det, så vet de att de varit med och byggt något. Dessutom får de lite, lite, betalt. Samt tydligen bra utbildning och god gemenskap i domargruppen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att koppla det till skolans värld:

Ungefär lite som att vara lärare eller skolledare alltså. Ständig närvaro, snabba beslut och stundtals får man skäll, men sällan betalt utifrån ansvar och utbildning, men ofta nog god gemenskap och ständigt lärande.

Domaren har ett helhetsansvar för matchen, men sekretariatet gör sig del – liksom hall- och matchvärden, den som grillar korv och säljer kaffe, administrerar och håller i matchprogram mfl funktionärer. Domaren behöver inte städa toaletter, men vet att det blir gjort. Den som städar toaletterna vet att den inte behöver avgöra mellan motstridiga viljor på plan. Vi bidrar med olika saker, utifrån kompetens, talang, intresse, roll.

Kompetens är alltid vacker.

– gäller samtliga ovanstående grupper och många andra, i många olika sammanhang. Vi är bra på olika saker, men kan alla se till att göra de uppgifter vi har åtagit oss med närvaro, autenticitet och ansvar. I det ligger även att INTE göra sådant som klart ligger utanför, utan lägga (tillbaks) det ansvaret i det knä som det bör ligga i.

Det här jobbar vi en del med på Glömstaskolan. Vid sidan av lärarna finns där en socialpedaogog i varje team, som tar hand om närvaroadministration, rastvakter o därtill hörande rastkonfliktsarbete. Uppenbarligen efterlängtat om man ser till söktrycket hos lärare – som önskar arbeta mer som lärare. Att ha en lokal chef över elevhälsan är ett annat klokt drag – gör frågan central samtidigt som allt inte behöver ligga på rektors bord.

Liksom innebandyklubben arbetar vi också med föräldrars ansvar. Vi har olika roller, funktioner och ansvar även om vi har samma mål:

Varje barn ska utvecklas så långt som möjligt, utifrån ”sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen.

Börja på utsatt tid?

I fredags bevistade jag åter Möteskulturdagen. Som vanligt använde jag Twitter som mitt anteckningsblock, för mig ger det ytterligare dimensioner när följare kommenterar eller frågar om det jag skriver/citerar/reflekterar. Twitterinlägget som fick störst spridning i mitt nätverk denna gång var ett citat från mötesutvecklare Micke Darmell:

”Börja ALLTID mötet på utsatt tid. Repetera aldrig för de som är sena. Efter tre månader kommer alla i tid.”

Ett gillande eller vidaretwittrande tyder i allmänhet på att man gillar det som skrivs, och man kan fundera över vad det står för i detta fall…

Är vi dåliga på att starta möten i tid? Visar vi respekt för de som faktiskt är där? Leder vi våra möten? Vilken organisationskultur speglar egentligen våra möten?

Några få twitterföljare kom med välkomna kritiska synpunkter. Vi är alla olika duktiga på att komma i tid (jag är själv tidsoptimist), vissa med funktionsnedsättning, andra mest av födsel och ohejdad vana. Det handlar förstås även om kontext, där möteskulturdagen har professionella arbetsmöten mellan vuxna som sitt fokus och inte det i skolan viktigaste mötet mellan elev-lärare-innehåll.

Men även på undervisning torde det ofta ha viss bäring? På saligen nedlagda Lärarhögskolan satte metodiklektorn ribban första lektionen:

Klockan är nu fem över nio, men vi väntar in de som är sena så ingen missar genomgången av litteraturen.

Detta fick till följd att vi bara blev senare och senare till hens lektioner, det var ju liksom ingen riktig idé vara där i tid (mer än för att hänga med goda vänner, någon akademisk kvart var det tyvärr inte frågan om).

Pedagogikläraren Jonas var dock tydlig redan första tillfället:

Min undervisning börjar på utsatt tid. Jag säger ofta det viktigaste först. Har man inte läst litteraturen är det ingen idé dyka upp på mina seminarier.

Någon kurskamrat försökte föra fram argumentet att tunnelbanan ofta var sen, men Jonas svar på detta var lika tydligt:

Ni vet ju att tunnelbanan ofta är sen, alltså planerar ni för det. Våra seminarier börjar 09.00. När ni blir lärare kommer ni att börja 08.00, så det kanske är lika bra att vänja sig vid det?

Jag gillar’t! När det gäller god undervisning innehåller den inte enbart centralt innehåll, utan även ett gestaltande av kunskaper och värden som man har nytta av i livet både här-och-nu samt i en anställningsbar framtid. Samtidigt som vi vet att det för mången tonåring faktiskt är sunt med sovmorgon och senare start. Liksom att en mjukstart i skolan kan göra underverk för många.

Att vara på plats utsatt tid får sägas vara ett värde i stor del av vår kultur. Den som tillägnat sig denna förmåga eller gynnsamma förhållningssätt får det ofta lättare i samhälle och på arbetsmarknad.

Att träna in detta torde vara ett uppdrag för såväl föräldrar som skola och samhälle. Hur det görs är förstås olika i olika kontexter, inte minst efter ålder och mognad.

Att låsa klassrumsdörrar är jag dock generellt skeptisk till. Min undervisningsrelation bygger mycket på att jag faktiskt är glad att se eleven, närhelst det sker. En låst dörr är ett hinder i denna relation.

Jag börjar däremot gärna på utsatt tid, de som är där har rätt till sin undervisning. Jag är där och då inte särskilt intresserad av ursäkter eller förklaringar från de som kommer sent, utan vill att de ansluter utan att störa den undervisning som pågår.

I en grupp på Vasaskolan som hade svårt med tiden testade jag även att på utsatt tid visa några roliga och tankeväckande klipp från youtube. De som kom in sent insåg snart att de missat något men jag vägrade förstås repetera och gjorde tydligt att jag skulle fortsätta premiera de som faktiskt var på plats i tid. Snart kom alla i tid…

Glömstaskolan har vi rensat i mötesfloran, men har APT varje fredag 14.20-15.20. Här har var och en ett ansvar att både komma igång i tid och se till att bli klara i tid. Varje medarbetare äger lika tillgång till agenda och protokoll. Klockan 15.20 är det helt OK resa sig upp och gå.

Mina föräldramöten (de som ännu är kvar, på Glömstaskolan har vi valt bort traditionella föräldramöten då syfte och förväntat resultat inte står i paritet med insats i tid och kraft) har ofta starttid fem över (ex 17.35). De flesta satsar i alla fall på halv sex och är  i tid. Mötet börjar alltid på utsatt tid – liksom slutar senast på den tid som sagts.

Jag tycker det handlar om att visa respekt för vår gemensamma tid och kraft.

Hur tänker du?

Föräldrar: Vill – Behöver – Får

”Vi ger inte föräldrar det de önskar, utan det deras barn och våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat.”

Enligt en undersökning av Lärarnas Riksförbund pressas sju av tio lärare av föräldrar, Jag instämmer till fulla i det min kloka kollega – i det vidgade kollegiet – Daniel Weiland anser att lärarna måste ta tillbaka makten över skolan:

– Vi behöver bli tuffare och ska inte längre tolerera att bli behandlade hur som helst, säger Daniel Weiland i Skolvärlden 1-17

”– Många föräldrar anser att det är skolans och lärarnas skyldighet att eleverna når målen. Men om inte eleverna anstränger sig, kommer de inte att nå målen oavsett hur mycket hjälp de får. Det handlar alltså både om skolans, lärarnas, elevernas och föräldrarnas ansvar.

– En del har abdikerat från föräldraansvaret. De ställer bara krav på skolan, inte på sig själva eller sina barn. Samtidigt finns det många föräldrar som tar stort ansvar för sina barns uppfostran och skolgång, och som aldrig skulle komma på tanken att lägga sig i lärarnas arbete eller på ett negativt sätt kommentera det som lärarna sagt eller gjort i skolan. /saxat ur Skolvärlden 1-2017

Stå på dig! Annars gör någon annan det.

Utan mandat – från rektor, huvudman och samhälle – är det inte lätt att sätta ner foten, men jag ser inga andra hållbara vägar framåt. Låt lärare vara lärare! Eller som jag sa redan för fem år sedan:

”be om att få föräldrarnas mandat. Prata öppet om förväntningar och vad som är rimligt, men inte backa tillbaka. Naturligtvis måste de lyssna på åsikter, men det är omöjligt att jämka efter alla önskemål och krav som framförs.” /Helsingborgs dagblad 30/9-2012

Ett sätt att skaffa sig mandat är att vara tydlig med förutsättningar och skapa ett kontrakt, något jag intervjuades om i tidningen Skolfamiljen för ett år sedan. Var tydliga:

”Mitt uppdrag är inte att stänga av ditt nätverk. Jag ska fixa bra undervisning. Du ska inte behöva vara extralärare… Vi har ett gemensamt mål men vägarna dit är olika…

Om något är oklart fråga i första hand skolan, inte andra föräldrar. Gå inte till rektor innan du går till läraren. Om barnet kommer hem och säger att något inte är bra, ta del av skolans bild innan du bestämmer dig. Ge skolan och läraren support genom att tala väl om skolan”/Skolfamiljen 4-16

Jag tar ansvar för vad jag skriver och också hur jag väljer att uppfatta det du skriver. Tänk efter om det kanske är så att du vill uppfatta mig som tyken?

Man ska akta sig från att gräva sig ner i långa mejlväxlingar eller gå i försvar när man får önskemål av typen ”Jag vill faktiskt få ett veckobrev fast ni varit tydliga i att ni har en annan modell eller andra typer av läxor eller… (annat som faller inom lärarens/skolans mandat)”. Vi måste istället förmedla att det går att lita på skolan, att vi har en tydlig idé och det här kommer att bli bra. Och sedan förstås också leverera det. Och oftare faktiskt lägga frågan på bordet:

Du verkar inte lita på oss och det vi gör. Varför inte välja en skola du litar på? Alternativt ändra attityd och förhållningssätt.

Ett samhälle med anmälningskultur där lärare inte vågar lägga en vänlig hand på en elevs axel eller fysiskt bryta ett negativt beteende, ger upp för föräldratryck och görs ängsligt rädda  kommer inte att lyckas. Granskningssamhället är en återvändsgränd.

Vi ger det våra elever behöver, utifrån styrdokumentens uppdrag och legitimationens mandat. Vi tar ansvar för våra professionella överväganden, beslut och prioriteringar, så tar du som förälder ansvar för att ditt barn kommer redo till skolan. Lita på oss och låt oss ägna tid och fokus åt rätt saker. Tack.